Det är märkligt det här med sjukdomar, eller vissa av dem i varje fall är både märkliga och jobbiga. Jag kan tänka mig ett flertal jag inte vill drabbas av, Ebola är självskriven så klart, lepra vore ingen hit heller och så vill jag inta ha något fel som exempelvis benskörhet. Det vore ytterst jobbigt. Lika jobbit som jag vet inte vad men något ytterst irriterande i alla fall som jag inte vill vara med om. Det får liksom inte hända jag kan inte hantera sådana saker. I vanliga fall ser jag mig som en ytterst kapabel individ där går faktiskt gränsen alla har väl sin och min har passarerats där för ytterst länge sedan. Frågan är om jag inte tar Ebola ändå alltså, så jobbigt är det. Nej någon måtta får det vara jag lyssnar hellre på kass eurodisco (all eurodisco kass förövrigt) och det vill alltså inte säga lite.

Jag verkligen det. Den här negativa trenden som präglat min tillvaro det senaste året kan inte hålla i sig längre. Att den skulle göra det är i sig ytterst osannolikt. Så otroligt faktiskt att jag inte kan se någon som helst möjlighet att det håller i sig. Jag har haft nog av problem. Som min ständiga kamp med min fettförbränning till exempel, den ska jag inte ens gå in på. Allt det andra borde faktiskt lösa sig. Jag ska naturligtvis göra mitt bästa för att jämna ut oddsen en aning men i övrigt kan det alltså bara bli bättre. Nu ska man inte basera sitt liv på flummiga och osäkra statiska prognoser, inte i allmänhet i varje fall. Men jag tycker att haft så mycket elände den senaste tiden att även ett stillastående, alltså inga förbättringar bara inga nya försämringar skulle kännas bra. Så illa har det faktiskt varit. Inte för att jag vill vara gnällig här men så är det faktiskt.

Jag har monterat ner ett partytält som min kompis har haft på sin tomt under sommaren och eftersom det snart är vinter så är det ju lika bra att montera ner det innan det börjar snöa. Det var betydligt enklare att montera ner partytältet än att montera upp det måste jag säga men det är ändå ganska mycket jobb och det är inget man vill göra regelbundet direkt. Man känner sig ganska slut efter att ha monterat ner ett partytält för jag är ju inte van med att anstränga mig så mycket för jag har ju ett stilla sittande jobb och tränar inte så mycket på min fritid men det kanske är bra att man gör det ibland så att man håller sig i bra form och inte blir helt slut bara för att man monterar ner ett litet partytält. Fast det här partytältet var inte så litet.

Jag är för tillfället inne i en svår filmfas, jag tittar på oerhört mycket film helt enkelt. Inte så konstigt kanske eftersom det är ett av mina största intressen, en riktig passion. Men det går i vågor, vissa månader ser jag nästan ingenting alls bortsett från det som råkar gå på teve. Under andra perioder kan jag se fyra-fem rullar om dagen. Då har jag oftast kommit in på något spår, jag vill utforska en särskilt genre, en viss filmmakare eller filmer från någon speciell period. I våras till exempel var jag väldigt inne på sovjetisk science fiction. Det hela började med att jag såg om den gamla favoritfilmen Solaris från 1972 av Tarkovskij. Sedan ville jag ha mer av samma sak. Nu kan man kanske argumentera att just Solaris är det monumentala verket i just genren rysk sci-fi eller kanske till och med all sci-fi och att man egentligen inte behöver se fler. Jag håller inte med. När jag har fått upp ögonen för något vill jag veta mer och utforska så mycket som möjligt. Samma sak gäller musik och litteratur. När jag väl kommit in på något spår blir jag som en manisk hamster och samlar på mig hur mycket grejer som helst. Men det kan verkligen ta gigantiska proportioner i mitt fall. Just nu tittar jag förmodligen på så mycket film att jag snart drabbas av svåra försämringar och nedsatt funktion oo gula fläcken eller något ännu värre.

Jag måste göra mig av med några saker. Det handlar främst om ekonomiska skäl. Jag har försatt mig i en smärre ekonomisk kris och den enda lösning som jag ser det nu är att sälja av några av mina värdesaker. Problemet är väl bara att jag är extremt fäst vid vissa av de här sakerna. Jag har så många minnen starka minnen av fina upplevelser knutna till en del av de här föremålen. Kanske är det lite som att gå igenom klimakteriet, då måste man liksom släppa taget av de saker som var självklara förut och omfamna de nya omständigheterna. Men det är svårt. Speciellt svårt har jag att släppa en byrå som jag fått i arv av min morfar (det är nog också den som är värd mest pengar så jag blir nog så illa tvungen att släppa taget här). Nu vet jag att det bara är ett föremål och att min morfar alltid är med mig på sätt och vis ändå. Men svårt är det.

Just nu är jag otursförföljd. Jag tror faktiskt det på fullaste allvar. Det finns inget annat sätt att förklara saken på. Allting verkar nämligen gå käpprätt åt skogen för mig för närvarande. Som nu helt nyligen när jag köpte barnkläder till en kompis son som fyllde år. Det blev helt fel, han hade hatade grejerna. Jag vet att jag inte borde bry mig och att ungar i den åldern är så kinkiga och dessutom inte har någon vidare smak. Men ändå, det var tråkigt. Men det har hänt flera andra betydligt värre saker också. Jag vet inte om jag orkar med mer elände snart. Nu ser jag faktiskt en möjligt att saker och ting löser sig till det bättre inom en inte alltför avlägsen framtid. Hoppas det inte tar alltför långt tid bara för det klara jag verkligen inte av, inte på något sätt över huvud taget. Men vad ska man göra egentligen, jag är osäker på den saken faktiskt. Någonting borde jag allt göra. Fan. Fan. Fan. Jag kommer ärligt talat inte på något vettigare att säga.

Jag tror jag behöver lägga om min kosthållning en aning. Dels för att jag behöver gå ner några kilo och delvis för att jag tror att jag skulle må bättre då. Dels behöver jag mer vitaminer, jag tror att mer vitaminer i min kost skulle kunna hjälpa mig att avvärja jobbiga åkommor som urinvägsinfektion något som jag drabbas oproportionerligt ofta. Det är snudd på kroniskt faktiskt, eller inte riktigt kanske men bra ofta, alldeles för ofta för att det ska vara acceptabelt. Jag kan inte ha det så här längre om jag inte ska bli knäpp och sätta igång och snickra på domedagsvapen eller rymdraketer eller något annat foliehattigt. Men tillbaks till dieten som det här inlägget egentligen skulle handla om. Den kommer huvudsakligen bestå av knäckebröd och apelsiner. Men inte vilket knäckebröd som helst, det skulle inte funka. Nej, brödet måste vara bakat på en särskild sorts rumänsk surdeg. Jag tror att det är nyckeln till alla mina hälsoproblem.