Jag är för tillfället inne i en svår filmfas, jag tittar på oerhört mycket film helt enkelt. Inte så konstigt kanske eftersom det är ett av mina största intressen, en riktig passion. Men det går i vågor, vissa månader ser jag nästan ingenting alls bortsett från det som råkar gå på teve. Under andra perioder kan jag se fyra-fem rullar om dagen. Då har jag oftast kommit in på något spår, jag vill utforska en särskilt genre, en viss filmmakare eller filmer från någon speciell period. I våras till exempel var jag väldigt inne på sovjetisk science fiction. Det hela började med att jag såg om den gamla favoritfilmen Solaris från 1972 av Tarkovskij. Sedan ville jag ha mer av samma sak. Nu kan man kanske argumentera att just Solaris är det monumentala verket i just genren rysk sci-fi eller kanske till och med all sci-fi och att man egentligen inte behöver se fler. Jag håller inte med. När jag har fått upp ögonen för något vill jag veta mer och utforska så mycket som möjligt. Samma sak gäller musik och litteratur. När jag väl kommit in på något spår blir jag som en manisk hamster och samlar på mig hur mycket grejer som helst. Men det kan verkligen ta gigantiska proportioner i mitt fall. Just nu tittar jag förmodligen på så mycket film att jag snart drabbas av svåra försämringar och nedsatt funktion oo gula fläcken eller något ännu värre.